[Music & Lyrics: Vintersorg]
En daggvuren gryningshimmels disiga bud
tj€nar som arlaregnets segel.
Till soleld begnistrar dess mantelskrud,
och var droppe bildar en spegel.
Som l€žnkas mot en rymd i b€gad str€m,
ett draperi som i bj€žrta kulsrer sprakar.
Sk€žnkt ifr€n molnkaravaners purpurdrsm,
lika mystisk som moderm€rkrets drakar.
Vad skedde om skapnaden blevo solid,
en bro €ver svindeldjupa avgrunder?
F€rgrenad vid gallaxens g€mda lid
och stj€žrnhimlens brinnande lunder?
Skulle vi g€ l€žngs b€gen tunn
som vattenreflexerna fogar? (mot jordens grund)
sa v€žr visdom ur sagans brunn,
f€rsjunkna i kosmiska skogar? (i en euforisk blund)
Pr€lande grann
den tunna materian, genomstr€las.
I solskensljus den funnit sin sj€žl,
i vattenr€k sitt k€žrl.
V€žsenfylld,
av v€ždrets makt f€rgylld, nyanser m€las.
Diffusa konturer mitt hj€žrta n€žr
och fyller ett fj€žrilsl€žtt beg€žr.
Jag v€žlkomnar dig, sjuf€žrgade dynasti.
Som lindrar min €ngest, min inre elegi.
Pr€lande grann
den tunna materian, genomstr€las.
I solskensljus den funnit sin sj€žl,
i vattenr€k sitt k€žrl.
V€žsenfylld,
av v€ždrets makt f€rgylld, nyanser m€las.
Diffusa konturer mitt hj€žrta n€žr
och fyller ett fj€žrilsl€žtt beg€žr.